Jag känner att jag behöver prata ut lite om just den svenska sjukvården. Jag tycker att den svenska sjukvården är inte vad dom försöker få en att förstå. Dom säger och meddelar en att sjukvården är bra m.m men det är inte vad jag tycker. Folk som söker hjälp blir antingen nekade eller får fel diagnoser. Folk som däremot inte känner att dom behöver sjukvården dom får i respektive de andra hjälp hela tiden. Sjukvården försöker hjälpa de folk som inte behöver vård lika mycket som endel andra kanske behöver. Jag har själv blivit utsatt för detta för ungefär ett år sen och än har det inte slutat. Jag har funderat länge på att gå ut med detta i media för jag tycker det är fel, väldigt fel.

Detta var min situation.

För lite mer än ett år sen så märkte jag av att jag hade en slags knöl mellan mina bröst och jag var jätte rädd att det skulle vara cancer eller något liknande. Jag pratade väldigt mycket med mina föräldrar om detta, och vi alla var oroliga. Knölen växte mer och mer och till slut så kom det en fruktansvärd lukt ifrån den. Det kom ut massa vätska , extremt mycket ibland. Jag fick avsmak av mig själv, jag tyckte jag bara blev äckligare och äckligare och gick och hoppades på att det skulle försvinna. Jag ville inte söka upp en läkare i onödan därav att jag inte tycker om läkare eller sjukhus över huvudtaget. Men allt blev så mycket och jag hade ingen annan chans än att söka upp en läkare på vårdcentralen i Sävsjö. Jag ringde och bokade tid och jag fick då en tid cirka en till två veckor senare. Jag ifrågasatte om det fanns någon tidigare tid för att jag står inte ut som det är just nu. Till svar fick jag "antingen så tar du den tiden du får eller så får du ingen tid överhuvudtaget" . Jaha vad ska man göra ? Jag fick ju ta den tiden och gå och vänta. Bara känslan och obehaget man hade var fruktansvärt. Jag hade som ett tredje bröst i mitten och det såg hemskt ut. Försökte dölja det hela tiden men det va inte alltid så lätt.

De här två veckorna gick och äntligen skulle jag få träffa läkaren. Läkaren kollade på det, rörde det inte ens och sa att det bara var en varbildning och att jag inte behöver vara orolig för den kommer försvinna av sig själv. Då berättade jag att jag hade haft detta i snart en månad och varför den då inte har försvunnit. Det svar jag fick då av läkaren var

- ja det kan ju bero på att du inte har sökt hjälp. Hade du kommit tidigare, ja , då hade den ju försvunnit tidigare. Man ska ju inte gå hemma och tro att sånt försvinner över natten.

"Jaha" det va det jag tänkte. Han skrev ut Heracelin till mig som jag skulle äta i 14 dagar och sedan återkomma för en undersökning. Jag hämtade ut medecinen och började med det direkt som han sa att jag skulle. Jag skulle ta dom tre gånger om dagen mellan måltiderna. Tabletterna va inte lite små och dom var väldigt svåra och svälja, men vad gör man inte för att slippa besväret. Efter 7-9 dagar så började knölen mellan brösten gå ner och jag var jätte glad. Efter 14 dagar skulle jag träffa läkaren igen och jag var överlycklig att det hade försvunnit.

Det gick en månad och jag kände inte av någonting längre. Men sen kom det igen, jag visste inte vart jag skulle ta vägen , jag orkade bara inte mer. Ringde vårdcentralen igen och bad om en telefontid till den läkaren jag träffat första gången. Då hade han slutat jobba där och fick prata med en annan. Han bad mig komma upp till vårdcentralen, så jag åkte dit. Han var ju lika konstig som den första. Han varken tittade på det , kollade min journal eller fråga om personnummer. Jag berättade min situation och han sa till mig att det är många kvinnor som blir utsatta för sånt , men det är bara att fortsätta med Heracelin. Han skrev ut ännu mer tabletter och jag fick börja om allt. Jag hade ju verkligen inget annat val än att lyssna på läkarna så jag fick ju mer eller mindra tvinga i mig dessa tabletter till slut. Allt försvann igen och denna gången var allt lugnt i 2 månader. Nu hade jag hållt på med detta i 4-5 månader och jag va så glad att det inte kommit tillbaka efter sista besöket hos läkaren.

I Maj månad så åkte jag och en vännina iväg med husvagnen bara över helgen för vi ville komma bort lite. Allt var jätte bra när vi kom dit, vi hade jätte trevligt. Plockade upp massa grejer som vi skulle ha till kvällen då det skulle komma över lite folk och vi tänkte ta oss en öl och grilla lite grann. Men sen när jag var inne i husvagnen och skulle hämta oss en varsinn öl så sa det bara pang alltihop. Fick ett sånt tryck mot bröstet så jag trodde jag helt allvarligt skulle dö eller att det var en hjärtinfarkt.

Jag la mig ner i soffan i husvagnen och bara hoppades på att allt skulle släppa så jag kunde forsätta ha det lika trevligt som vi hade. Men det kunde jag ju bara drömma om. Allt detta hände runt 12-1 tiden på förmiddagen och senare mot eftermiddagen , kvällen blev allt kaos. Knölen som jag hade tidigare kom tillbaka fast ännu större. Den var så stor att jag inte ens kunde röra armana innan jag fick det trycket mot bröstet. Jag låg och grät tills det inte fanns en enda droppe kvar att gråta ut. Jag hade sån obehaglig känsla i hela kroppen så den går inte att beskriva. Andades jag för hårt eller för krafftigt så gjorde det ont. Lyfte jag på benet och ville ha det lite uppåt istället för att ha det liggandes fick jag ont. Ingenting va möjligt just då. Till slut fick jag nog och bad min kompis ringa upp Eksjö akutmottagning och sätta på högtalaren då jag inte kunde hålla telefonen själv. När jag väl kommer fram så nekar dom mig att komma in för att jag inte är så pass sjuk. Jag kan ju fortfarande andas tyckte dom så då behöver jag inte komma in för då kanske jag tar en plats där inne som kanske en annan patient som är mer sjuk än mig behöver. Jag tror aldrig jag har svärt så mycket till en människa i telefon som jag gjorde till telefonisten. Jag var så förbannad för att dom nekar mig och komma in när jag har skit ont rent ut sagt. Hur kan man ens neka en person till vården?

Det gick en timme eller någonting och jag låg fortfarande i soffan i husvagnen , jag kunde inte röra mig överhuvudtaget. Så fort någon skulle in i husvagnen så skrek jag, för då rördes det och jag fick ont. Till slut orkade jag inte mera så jag tog 5-7 st Heracelin och svalde samtidigt som jag svalde 3 Alvedon. Jag ville bara få bort allt obehag. Men inte det hjälpte heller utan istället fick jag svårt och andas. Då ringde min kompis 112 och ville ha en ambulans utskickad, där blev vi nekade hjälp yttligare en gång till. Jag har nog aldrig kännt sån hat någonsin tidigare som jag gjorde då.

Jag bad min kompis ringa mina föräldrar och mamma blev jätte upprörd och blev nästan arga på oss för att vi inte hade ringt henne tidigare. Jag ville inte ringa dom och besvära dom med massa saker utan jag ville klara detta själv. Mamma och hennes vännina Renatha kom och skulle se hur det var. När mamma kommer in i husvagnen så började jag gråta ännu mer för det kändes precis som om detta var min sista dag att leva. Mamma och Renatha säger att jag måste åka in för detta ser allvarligt ut. Försöker och försöker komma ut ur husvagnen vilket inte var lätt. Efter väldigt mycket kämpande så kommer jag ut och ska sätta mig i bilen vilket också var svårt med det gick med lite motgångar.

Påvägen till Eksjö kändes som en evighet även om det bara är 2,5-3 mil dit från vart jag var. När vi väl kommer in till akutmottagningen så får vi sitta och vänta hur länge som helst och jag satt i en rullstol och grät så det står härliga till det. Folket som satt där bara kollade på mig. Efter hundra års väntetid så kommer det en och ropar upp mitt namn. Mamma kör in mig i rummet som hon visar oss och ber oss vänta till sköterskan kommer. Jag lägger mig på britsen som var där för det gjorde för ont att sitta upp. När sköterskan kommer in så frågar hon vad det är som har hänt och jag knäpper upp min tröja försiktigt eftersom det gör så ont. Så fort hon får se hur det ser ut så springer hon ut ur rummet. Där i det ögonblicket blev jag väldigt rädd , förstod inte vad det va som hände. Efter en stund kommer hon tillbaka med en annan sköterska (har för mig det var den tjejen som ropade upp mitt namn) och säger till mig att jag bara ska ligga stilla på britsen. När jag frågar henne vad hon ska göra så tar hon fram en slags "kniv" och säger att hon måste öppna upp bröstet. Då blev jag rädd och ledsen och frågade om inte en läkare skulle göra det istället. Hon sa att så behöver det inte gå till alls eftersom dom "bara" ska öppna upp 5-6 cm. Jag kan inget mer än att bara ligga där. Fick ingen bedövning eller smärtstillande alls utan jag fick bara ligga där och känna detta obehagliga.

Det obehag jag kände då dom öppna upp vill jag aldrig mera vara med om , det kändes precis som om dom öppnade hela bröstkorgen på mig. Det gjorde extremt ont. Anledningen till att jag inte fick någon bedövning eller smärtstillande var för att det var så pass inflamerat så det hade inte hjälpt i vilket fall som helst.

När dom hade öppnat upp det så la denna kvinnan all sin tyngd på mitt bröst och försökte trycka ut all vätska vilket gjorde mer än extremt ont. Sedan skulle dom lägga dit en drenering för att det ska hållas öppet och inte sluta sig. När dom stack in det i hålet kved jag som ingen annan på denna jord gjort förut. Det kändes som hon stoppade in ett järnrör mellan bröstet på mig fast det egentligen bara var en gummigrej.

Efter detta fick jag åka hem och äta någon slags antibiotika (minns ej namnet) i 14 dagar sedan skulle jag komma tillbaka och träffa en riktig läkare. Men jag skulle oxå upp till vårdcentralen varje dag för att dom skulle lägga om plåster varje dag och rengöra dreneringen. I mitt huvud fanns bara två ord just då "YES ÄNTLIGEN" .

Jag var så glad att jag äntligen fått hjälp.

(såhär såg det ut med drenering)

Efter att ha gått med detta i 14 dagar och varit på vårdcentralen varje dag så fick jag äntligen komma till en läkare i Eksjö. Läkaren kunde knappt svenska och det var jätta svårt och förstå honom. Han berättar att jag hade fått någonting som hette "En inflamerad körtel som hade slutit sig" . Förstod inte vad det betydde men jag skakade på huvudet och låtsades precis som om jag fatade vad han menade. Han berättar sedan att dom ska ta bort denna dreneringen och sedan ska det "läka" ihop av sig själv.

Det gick ytterligare 14 dagar och det hade fortfarande inte läkt ihop. Jag fick gå till vårdcentralen och be dom lägga om plåster på plåster för det kom bara mer och mer var när jag inte hade denna dreneringen.

(plåster plåster plåster "/ )

 Till slut kontaktade jag Eksjö och sa att det måste vara något fel för detta kommer aldrig läka ihop själv. Såret är så pass öppet så det måste sys ihop. Telefonisten bokade tid och jag fick komma redan dagen där på (akuttid) . Dom bestämde sig för att dom skulle sy ihop det . Fick bedövningsspruta PÅ bröstvårtan och runt om såret vilket gjorde väldigt ont. Grät lite grann för det var så obehagligt. Det var en läkare och 5 sköterskor där inne när dom skulle sy ihop det. Anledningen till att det var så många sköterskor var för att dom hade en utbildning och ville se. Jag tackade ja till det för jag ville bara få detta gjort. När dom började sy ihop det så svimmade en utav sköterskorna och då ville jag bara att alla dom som gick utbildning skulle ut , men det gick inte sa läkaren. Jag låg där och kände precis allt han höll på med mellan mina bröst men jag ville inte heller säga till för en till spruta klarar jag inte av. Då kunde jag likaväl ligga kvar och känna det.

När det var klart så frågade jag honom om det någonsin kommer synas väl. Han gav mig då detta svar " Nej det kommer det inte, vi har använt en symetod som kommer göra att det kommer läka väldigt snabbt och det kommer knappt synas. Det kommer självklart synas LITE grann när du badar med bikini men inte när du har vardagskläder eller liknande på dig"

Skönt tänkte jag. Men nu över ett år sen detta syddes igen , luktar det fortfarande illa emellan åt , det kommer vätska ut fortfarande och ärret kliar något enormt mycket.

 Detta är inte vad jag kallar sjukvård. Han lovade att ärret inte skulle synas med vardagskläder eller liknande men det kvittar vad jag har för kläder på mig så syns det. Jag tänker ju inte gå med polotröja precis. Vet inte hur många det är som har frågat mig vad det är som har hänt. Med andra ord så ljög han för mig.

Nu när det är över ett år sen så tycker jag att det borde ha läkt men det har ej gjort det så frågan är hur man ska inställa sig då ?

Är det bara jag som tycker att folk verkligen inte ska bli lidande såhär och värre?

Jag tycker helt allvarligt att Svenska sjukvården är värsta lekstugan för dom. Man leker inte med andras liv !